Mitt hästliv började när jag var 10 år. Av någon outgrundlig anledning fick jag bara ett intensivt hästintresse från ingenstans. Jag kände ingen som red, och ingen i familjen var hästintresserad. I brist på äkta hästar fick pianostolen ett nytt användningsområde. Den sadlades med en kudde, ett hopprep blev tyglar och sen galopperade jag fram över nejden - i alla fall i fantasin. Efter mycket tjatande på mina föräldrar fick jag till slut börja på Östermalms Ridskola hos "Tant Ella". Första gången kom vi försent och fick följa lektionen från läktaren. Min mamma tittade storögt på spektaklet: små barn som studsade på ponnyer som gick runt i en ring och i mitten stod "Tant Ella" och skrek. Mamma tyckte det var förfärligt. Jag tyckte det var underbart!

Jag red på dessa små ponnyer i något år och började tycka att det var lite tråkigt. Ponnyerna var istadiga och struntade fullständigt i vad vi stackars små ryttare ville. Fick höra av kompisar att stora hästar var mycket lättare att rida.. Jag började rida på Djurgårdens Ridskola istället, där några av mina klasskamrater red. Det visade sig dock att stora hästar är svårare att kravla sig upp på, de är mycket spralligare och det går mycket fortare när de springer. Jag var ganska harig men som tur var red jag i nybörjargruppen och kunde välja bort galoppen om jag ville - och det gjorde jag ofta.

Efter ett tag började jag rida på Stockholms Ridhus istället. Där fanns det hästar i alla storlekar, från nästan ponnystorlek till jättestora. Jag fick oftast rida de mindre hästarna eftersom jag är ganska kort och det passade mig utmärkt. Men ibland fick jag rida den största hästen också, Romeo. Han var jättesnäll, men med 183 cm i mankhöjd var det lite pyssligt att komma upp i sadeln.

1972 fick jag åka på ridläger. Jag och min kusin åkte till Grinda, där ponnyerna från Vällingby Ridskola fanns. Min lägerhäst hette Raymond och var en nästan vit skimmel. Jag tror vi tillbringade tre veckor där, det var himmelriket. Ridning varje dag på en "egen" ponny.

1974 åkte jag, min syrra och vår kompis Marie till ridläger i Mossbo utanför Västerås. Min lägerhäst var jättestor men jättesnäll och hette Marconi. Vi fick rida mycket barbacka minns jag och han hade en ganska vass rygg så mitt största minne av lägerveckan var att ridsår gör jätteont!

I 15-års-åldern försvann hästintresset plötsligt och fick lämna plats åt popmusik, smink, kläder och annat som tonåringar tycker är jätteviktigt. Men efter ca 10 år fick min kompis Marie ett återfall. Hon hittade islandshästar och blev medryttare på en som hette Lokkur. Jag blev utlurad till stallet och provred väl lite tveksamt. Blev absolut inte hästfrälst igen, men följde med Marie några fler gånger till andra hästar hon red och till slut hamnade jag på en turridning och kurser och blev väldigt förtjust i islandshästen. Lagom stor, trevligt temperament och tölt var ju en härligt gångart.

Insåg att jag kanske måste friska upp mina grundkunskaper i ridning lite och började rida stora hästar igen på Färingsö Ridskola. Efter något år började också intresset för att kanske kunna jobba med hästar. Hittade utbildningen till Equiterapeut och började också intressera mig för alternativa ridmetoder. Red Centrerad ridning på Jakobsbergs Ridskola.

Marie och jag skaffade en islandshäst på foder, Gladur, och sen dess finns det inte plats för andra hästar än islandshästar i mitt liv!