Gladur

Gladur var en mycket envis och bestämd herre på 12 år när jag och min kompis Marie träffade honom. Vi hade ridit islandshäst på turer och kurser i flera år och nu ville vi prova på att ha egen häst. Tid är något man aldrig har tillräckligt av, så att dela häst verkade lagom tyckte vi.

Det var nog tur att vi var två, annars hade vi nog gett upp ganska snart. Gladur hade gått i en hage ett helt år som konvalescent efter att ha fått prognosen kronisk kotledsinflammation på båda frambenen. Eftersom han var en häst med mycket vilja och väldigt självsäker var han inte alls intresserad av att låta oss bestämma över sitt liv. Fick han inte bestämma skulle han inte vara med!

Nu hade ju inte Gladur läst den boken så det hade han ingen aning om. Han stod som fastvuxen i marken med huvudet vilande på baken och mig vilt dragande i grimskaftet.

Både Marie och jag insåg att vi behövde hjälp om vi skulle kunna ta hand om Gladur. Vi kom i kontakt med T.TEAM-träning och anmälde oss till en kurs. Gladur skulle enligt uppgift vara lättlastad och van att åka transport. Vi lånade transport och glada i hågen försökte vi leda in Gladur i den. Han gick konstant vid sidan av transporten och talade med stor tydlighet om att han inte var intresserad av en åktur. Ville vi åka kunde vi åka själva. Han ville ut i hagen och äta. Han var hela tiden lugn och sansad och aldrig rädd. Men totalt ointresserad av att gå in i transporten.

Efter två timmar satte vi oss ner och tittade på när han obekymrat stod och åt gräs i diket. Vi skulle just gå och ringa till stallet där kursen var och tala om att vi inte kunde komma, när två andra tjejer i stallet kom förbi. De tog Gladur i grimman och ledde upp honom i transporten, stängde luckan och undrade vad problemet var. Vi kom fram till kursen och eftersom det inte fanns någon uppstallningsmöjlighet för oss där fick vi åka hem på kvällarna. Vi kom faktiskt bara en halvtimme försent till kursen dag 2. Och vi kom faktiskt hem också.

Efter flera års träning visade sig Gladur vara en härlig hästkompis. Han hade fortfarande en mycket stark vilja, men nu hade vi lärt oss att få honom att vilja samma sak som vi. Han började gå riktigt bra att rida. Vi kunde rida honom enbart med vikthjälper och han visade sig ha mycket bra gångarter. Han älskade att testa alla i sin närhet. När jag red var han jätterädd för de stora ensilagebalarna som låg på ängen där vi red. Men nästa dag, när Marie red där, var han i stället rädd för hösträngarna som låg kvar på marken.

Alla nya människor skulle testas för att se om de var värdiga att vara hans överordnade eller inte. Många tyckte han var en pest och odåga. Vi tyckte hemskt mycket om honom och jag tror han tyckte om oss. Marie köpte honom ett par år senare och jag skaffade en annan foderhäst, Fáni . Så småningom upptäckte vi att Gladur hade problem med njurarna. Benen höll inte heller lika bra, så det blev att trappa ner på ridningen. Ingen ridning i ridhuset eller på ridbanan där underlaget var för mjukt. Bara rida på vissa stigar i skogen som var lagom mjuka för hans kotleder. Vintern -99 flyttade min kompis honom till ett annat stall och det gick bra ända tills våren kom och Gladur drabbades av fång.

Det blev en jobbig sommar för stackars Gladur och Marie. När han började bli bättre i fötterna och skulle få börja äta gräs igen drabbades stallet av kvarka. Gladur blev mycket sjuk och fick flera kurer med antibiotika. Av antibiotikan fick han fång igen. Efter att precis ha återhämtat sig efter ett kraftigt kolikanfall en natt orkade han inte mer. När det var dags för morgonfodringen dagen därpå hade han lämnat oss och vandrat bort till de evigt gröna ängarna.

Gladur var en underbar kompis och jag är så glad att jag fick träffa honom. Han har lärt mig mycket om hästar och fick både mig och Marie att fortsätta utbilda oss. Jag gick och läste till Equiterapeut och Marie till hästmassör. Vi övade flitigt på Gladur. Första hemläxan jag fick var att lära mig vad alla skelettbenen heter på latin och att lokalisera dem på en levande häst. Gladur hörde inte till de smalaste så det var inte lätt att hitta några benknotor överhuvudtaget på honom. Men han lät mig hållas. Jag hoppas han är lycklig nu på de evigt gröna ängarna, där han inte längre behöver ha ont i benen och kan äta hur mycket gräs han någonsin orkar.